Min smarta kollega och genusvetare Emilie ställde i sin blogg den berättigade frågan:Hej Lisbeth! Vad gör dina tuttar där?
Det kan man verkligen undrar när man se filmaffischen för den amerikanska versionen av “Män som hatar kvinnor” (“The girl with the dragon tattoo”).
Lisbeth Salanders tuttar har hamnat i fel fokus tycker. Inte bara på affischen, redan i romantrilogin: Jag lästa aldrig “Män som hatar kvinnor” utan började med “Flickan som lekte med elden”. Då fick jag läsa att karaktären Lisbeth hade precis skaffat silikonbröst:
“Hela sitt liv hade hon varit plattbörstad (…). Helt plösligt hade hon fått bröst (…) Förändringen var försiktigt utförd och proportionerna helt rimliga. Men skillnaden var dramatisk. Både för hennes utseende och hennes högst privata välbefinnande. (…) Fortfarande ett halvår senare kunde hon inte passera en spegel med bar överkropp utan att haja till och med glädje konstatera att hon höjt sin livskvalité.”
(sida 18, Stockholm 2006, pocketutgåva)
Lisbeth Salander höjer sin livskvalite med silikonimplantant? Hon mår dramatiskt mycket bättre? Was will uns der Dichter damit sagen? Lisbeth är ju tuff och självsäker och bryr sig inte det minsta om en feminin aura. Okej, nästintill allt som karaktären Lisbeth upplever, säger och gör är orealistiskt. Men bröstförstorningen är helt out of character. Som om Pippi Långstrump skulle gå till en nagelterapeut.
Varför tvingar Stieg Larrson läsaren att stirra på Lisbeths pattar? Han fyller nästan en hel sida med bröstskildringen. Bland annat definierar författaren vad “rimliga proportioner” betyder: “det var två fasta rund bröst av mellanstorlek”. Tack Stieg! Nu vet vi det.
Varför beskriver Stieg Larsson inte Mikael Blomkvists kropp i minsta lilla detalj? Jag minns inte att läsaren fick veta mer om den manliga huvudkaraktärens penis. Jag minns inte det här stycket:
“Hela hans liv hade han haft en mellanlång penis. Det var jobbigt under puberten att penisen inte var helt rak, men vid 19-årsåldern hade han försonats med sina 14 centimeter mjukt kött. Då blev hans liv dramatiskt mycket bättre när en tjej sa till honom att hon tyckte att penisen var fin.”
Stieg Larsson tyckte nog att penisskildringen var onödig för att teckna karaktären. Däremot tyckte han uppenbarligen att läsaren måste få en bild av Lisbeths bröstform och -storlek. Tuttarna är liksom en del av hennes personlighet.
Kommer skådespelerskan Rooney Mara också ha silikonbröst i filmatiseringen av “Flickan som lekte med elden”? Marknadsavdelningen på filmbolaget skulle säkert jubla: Ännu mer tuttar på affischen!
GUUUUD!!!! Jag hade helt glömt bort den delen i andra boken, som jag också läste. Minns nu att jag tyckte att det kändes jäkligt otippat eftersom jag fått intrycket av Lisbeth som väldigt självsäker och medveten i första delen.
Hade varit gött med lite penisinfo, för jämställdhetens skull. Gärna exakt den beskrivningen du gav, mehhehe.
Man glömmer lätt bort det, för att det är så irrelevant för handlingen.
LS var SLs runkfantasi.
Ja , jag har också fått det intrycket och då är det väl ganska naturligt att noga beskriva och uppehålla sig vi hur hennes tuttar ser ut (om det är det man tänder på).
Jag vet inte om man ska täna på hennes tuttar. Det kanske man ska. Så att sexscenerna känns göttigare när hon ÄNTLIGEN har fått två runda fasta bröst av mellanstorlek.
Det var hon kanske.
Jag har bara läst första boken men blev väldigt besviken när Lisbeths och Mikaels relation blev av sexuell och eventuellt romantisk natur. Kändes klyschigt och helt fel. Jag har varken sett filmerna eller läst de andra två böckerna men känner mig ännu mer besviken nu. Visst tänker jag att böckerna inte är så fantastiska som den stämpel de har fått men hur har det här gått mig förbi? Oförsvarligt och sorgligt. Trist att man inte kan ställa Stieg mot väggen.
Jag gillade verkligen hur Larsson (iaf i första boken), mer eller mindre medvetet, ger Blomqvist rätt många traditionellt kvinnliga drag (det skrivs en hel del om hur blond och snygg han är och om hur han till synes utan egen vilja hoppar i säng med alla som uttrycker sin uppskattning för honom, men han är rätt hjälplös som “hjälte” – Salander räddar livet på honom flera gånger), samtidigt som Salander blir klassiskt manlig på väldigt många sätt (matvanorna, fysiskt-ofattbar-stridsvagn-a-la-Bruce-Willis). Men han håller det inte hela vägen genom alla böckerna, och det är skittrist. Sen var det väl ingen högoddsare att filmerna inte riktigt skulle förstärka just de här dragen, utan återgå till mer traditionellt manligt-kvinnligt…och den där affischen är så vedervärdig att jag vill kräkas. GAH!
Pingback: Niklas' blog » Blog Archive » My saved links (weekly)
Pingback: Pela, Fadime och Abbas, till slut på väg att få upprättelse « No size fits all